In this river
Det är så jävla fullt i mitt huvud dag ut och dag in, nätterna är inte ens att tala om.
Somnar sent kan omöjligt komma upp på morgonen hur mycket tjat som än tjatas så är det totalblokad på morgonen.
Och om jag lyckas få in en liten tanke i mitt huvud att gå upp så slås den bort och ner på tre milliröda och jag blir kvar.
Det är helt jävla omöjligt.
Jag är så arg, trött och orkeslös på morgonen och absolut ingenting är värt någonting.
Jag vill inte längre.
Jag vet att det kommer sitta någon jävel här som läser och sedan springer och skvallrar till min morsa som sedan ska ringa och predika om vad jag bör och inte bör skriva.
Men vet ni vad, prata ni med henne. Jag orkar inte bry mig.
Ja jag tänker faktiskt skriva som det är rätt upp och ner och sedan får ni tycka att jag är hemsk/patetisk/whatever i couldn't care less!
Jag har min problematik, min sjukdom och ett jävla stort bakslag i mitt liv just nu och det går inte att ändra på genom något jävla slag med ett trollspö. Något som folk borde försöka förstå är att det inte bara räcker med att "ta sig i kragen" eller städa hemma. Det löser inte mina problem!
För er som tror att jag mår dåligt för att mina föräldrar skiljdes och det är pga det som jag sitter här så har ni fel.
Visst det var en jävligt tuff period och vissa saker som mina föräldrar som och gjorde mot mig sitter fortfarabde i men jag sitter I N T E på behandlingshem för att jag är något jävla skilsmässobarn.
Alltså I N T E!! Get it?
Jag är helt slut.
Finns inga krafter kvar. Över huvudtaget. Det är helt borta.
Existerar inte.
Jag har varken vilja, lust, styrka, ork eller engagemang till något alls.
Jag har aldrig, aldrig, kännt mig så här långt nere och jag har varit riktigt djupt.
Nu är det på en helt annan nivå.
Men ändå sjunker jag.
Ändå blir det värre.
När ska det vända för mig?
Tydligen aldrig.
Nu måste jag sluta.
Samtal
Somnar sent kan omöjligt komma upp på morgonen hur mycket tjat som än tjatas så är det totalblokad på morgonen.
Och om jag lyckas få in en liten tanke i mitt huvud att gå upp så slås den bort och ner på tre milliröda och jag blir kvar.
Det är helt jävla omöjligt.
Jag är så arg, trött och orkeslös på morgonen och absolut ingenting är värt någonting.
Jag vill inte längre.
Jag vet att det kommer sitta någon jävel här som läser och sedan springer och skvallrar till min morsa som sedan ska ringa och predika om vad jag bör och inte bör skriva.
Men vet ni vad, prata ni med henne. Jag orkar inte bry mig.
Ja jag tänker faktiskt skriva som det är rätt upp och ner och sedan får ni tycka att jag är hemsk/patetisk/whatever i couldn't care less!
Jag har min problematik, min sjukdom och ett jävla stort bakslag i mitt liv just nu och det går inte att ändra på genom något jävla slag med ett trollspö. Något som folk borde försöka förstå är att det inte bara räcker med att "ta sig i kragen" eller städa hemma. Det löser inte mina problem!
För er som tror att jag mår dåligt för att mina föräldrar skiljdes och det är pga det som jag sitter här så har ni fel.
Visst det var en jävligt tuff period och vissa saker som mina föräldrar som och gjorde mot mig sitter fortfarabde i men jag sitter I N T E på behandlingshem för att jag är något jävla skilsmässobarn.
Alltså I N T E!! Get it?
Jag är helt slut.
Finns inga krafter kvar. Över huvudtaget. Det är helt borta.
Existerar inte.
Jag har varken vilja, lust, styrka, ork eller engagemang till något alls.
Jag har aldrig, aldrig, kännt mig så här långt nere och jag har varit riktigt djupt.
Nu är det på en helt annan nivå.
Men ändå sjunker jag.
Ändå blir det värre.
När ska det vända för mig?
Tydligen aldrig.
Nu måste jag sluta.
Samtal
Kommentarer
Trackback
