imnotgoingtolie

1. What is your favorite word?
   Glädje
2. What is your least favorite word?
   Skåp
3. What turns you on?
   Ärlighet och Intelligens
   
4. What turns you off?
   Elakhet och/eller ren dumhet
   
5. What sound or noise do you love?
   Vinden i gräset en varm sommardag
   
6. What sound or noise do you hate?
   Arga röster
   
7. What is your favorite curse word?
   Helvetes jävla skit
   
8. What profession other than your own would you like to attempt?
   Veterinär
9. What profession would you not like to do?
   Sopgubbe
10. If heaven exists, what would you like to hear God say when you arrive at the pearly gates?
    No words. Bara höjt på ena ögonbrynet (om jag kunnat)!

Så det så!

Gudars VAD håller jag på med?
Har inte bloggat på många dagar, usch och fy på mig!!
Sitter och lyssnar på When I held ya, tycker verkligen verkligen verkligen om den låååååten får många rysningar till den! <3
Ja anyways, idag har vi torsdag så vad har jag gjort idag?
Dagen började i vanlig ordning med att jag inte alls kom upp, fy på mig!
När jag väl släpat mig upp ur sängen och var inne i badrummet så hörde jag Bassebanan som knackade på och påminde om att det var 20 minuter kvar till motionen. Uppiggande värre!
Ni förstår inte hur less jag är på att VARJE vecka bli tvingad till att motionera, sist jag kollade var jag nämligen 25 år och vuxen. Därför tycker jag att jag borde vara gammal nog att bestämma när och hur jag vill motionera.
Men tydligen inte...
Vi har iaf haft lite diskussioner om motion och hur den skulle kunna fungera.
Efter motionen var det i vanlig ordning lunch på Mora Parken sedan tillbaks till huset och klockan ett var det relationsgrupp.
Klockan kvart i två efter att vi hade hälsat/kikat på studiebesöket som var här idag så åkte vi till Snoezelen där vi hade hyrt två rum, det vita och det gröna. Där låg vi alla tre tjejer i samma säng och fnittrade/vilade/pratade/halvsov och hade det helt enkelt väldigt bra!
Mer under dagen har det väl egentligen inte hänt..

Igår, onsdag, så hade vi minijul här på huset. Vi åt julbord med personalen, doktorn & ägaren vilket faktiskt var väldigt trevligt!
Mot slutet kände jag dock att min kvot på människor och prat hade fyllts ganska rejält så jag var trött och satt mest bara och stängde ute ljuden samtidigt som det var lite småjobbigt att det var så mycket människor runt bordet.

I tisdags så gick jag och S ner till Mora centrum för att handla klart våra julklappar som vi skulle byta på onsdagen. Jag gjorde det oerhört intelligenta valet att ta tygskor och var därför genomblöt om fötterna efter bara 1 minuts promenad. Å andra sidan har jag inte så mycket skor att välja på så det är väl bara att bita ihop och se glad ut. Måste verkligen satsa på ett par bra vinterpjucks!

Måndagen hände väl egentligen inte särskilt mycket alls, livet på behandlingshem är rätt långsamt vilket blir fruktansvärt tråkigt i längden!
Nu ska jag fortsätta att lyssna på min musik och titta runt på nätet!
Tjippalong!

Du och du.
Ni två, du har funnits med längst och du biter dig fast. Du finns kvar i mitt huvud fast mindre, inte lika ofta.
Vi har ingen kontakt längre, inte ens där för du tog bort mig.
I början undrade jag varför, men jag har insett att du är barnslig. Du tog bort mig för att du inte fick som du ville och jag kan inte ge av mig själv på kommando.
Men du, den andra du... Du finns också kvar, vi har inte heller kontakt men du har inte tagit bort mig och jag har inte tagit bort dig.
Just dig funderar jag mer på, ibland, lite oftare. Jag undrar och jag tänker. Jag funderar. Saker är som de är men när jag undrar så undrar jag om du verkligen var ärlig eller om du använde dig av andra förklaringar istället för att säga att du inte var intresserad.
Så kan det ha varit, ja så kan det ha varit...

Men jag undrar om andra du läser och jag undrar om du förstår.
Ja jag undrar om du förstår att "den andra du", ja det är du.

Jag önskar att ni kunde försvinna ur mitt huvud båda två. Framförallt första du, andra du gör inget om du är kvar.. Inte så mycket iaf.


Lagom förvirrat för den som inte nyss var inuti mitt huvud

Ja som jag skrev igår så hade jag skrivit ett långt brev efter vårdplaneringen i måndags.
Däri skrev jag ner alla mina känslor, tankar och funderingar som jag hade.
Jag förklarade mig sönder och samman, inte bara på ett sätt utan flera. Ja, jag upprepade mig säker men jag ville verkligen vara på den säkra sidan, jag ville vara så tydligt att det inte gick att missuppfatta och jag är rätt säker på att jag lyckades.
Klockan två igår hade jag KP med Ann-Sofie och där läste jag upp ett blogginlägg som även det skrevs i måndags för att delvis vara ärlig mot dem men även för att de skulle få lite större förståelse och lite mer vetskap om mig och hur jag har fungerat/hur jag fungerar.
Vi satt större delen av KP-tiden och pratade runt det jag skrivit i både brevet och bloggen, vi pratade runt den där förbannade träningslägenheten och vi pratade om tidsgränsen som jag har fått.
Vi rätade helt enkelt ut en massa frågetecken och jag måste faktiskt säga att det känns bättre nu.
Jag känner mig lite lättare men självklart finns rädsla/oro inför framtiden kvar.
Dock har jag bestämt mig för att lägga så mycket fokus jag kan på nutiden och ta vara på den tiden jag har istället för att hänga upp mig för mycket på det som komma skall.

Tiden jag har här på nyckeln är inte skriven i sten och det kan göras om ifall det behövs vilket gör att jag kan släppa det hela. Ja inte helt och hållet men mestadels.
Jag har även fått höra att A-S inte ser någon mening med att jag sitter i träningslägenheten bara för att jag ska sitta där vilket är en stor sten som lyftes bort från mina redan tyngda axlar!!!

Nu måste jag sluta blogga för jag har tid med Micke, jag har fått en halvtimme varje dag med personal där jag kan vädra tankar och funderingar som fykt upp under dagen vilket känns skitbra för då känner jag att de verkligen börjar lyssna och ta mig på allvar!!

It will rain

Nu har jag precis haft samtal med min psykolog (Tore) och i vanlig ordning så kastar han ljus över i princip allt och förklarar oerhört mycket om mig som jag inte ens själv visste..

I de flesta olika situationer som jag varit med om där jag råkat illa ut på något vis eller blivit illa behandlad så har det ofta funnits andra människor runt omkring som borde ha reagerat mer, som borde aktivt ha hjälpt mig ur svåra situationer där jag inte själv kunde ta mig ur. Jag märkte självklart att dessa personer faktiskt inte gjorde något, de misstänkte men gick aldrig vidare med sina misstankar. Jo en gång, men den gången är ingen gång då det inte ledde någon vart alls, men det är egentligen en parantes.
Deras val att fortsätta vara passiva gjorde att jag i efterhand återgick till händelsen i mitt huvud och började fundera på vad hände egentligen.
Var det jag upplevde verkligen rätt, alltså stämde mina känslor och mina upplevelser, eller var de överdrivna i mitt huvud och i min känslovärld?
Eftersom jag inte fick någon respons eller reaktion från andra människor, som BORDE ha reagerat så sa jag åt mig själv att jag har överdrivit och att mina känslor och upplevelser inte går att lita på.
Därigenom la jag fruktansvärt mycket makt och betydelse i vad andra människor tycker, tänker, reagerar och handlar och därför urholkade mig själv och min självkänsla och självaktning. Deras mening och deras tankar om mig och om allt hade så stor betydelse och  detta är en liten del i en väldigt stor bild där ett av mina största drag har varit att anpassa mig.

Jag har anpassat mig nästan intill döds och därför tappat bort mig själv, min egen betydelse och vad jag duger och inte duger till. Jag har anpassat mig så mycket att jag kan gå in helt i en annan person och den personens känslor blir på något vis mina. Inte på ett sätt som i att jag inte vågar ha egna känslor eller bara är en efterapare utan jag vill så väl och jag vill hjälpa så mycket att jag går in så mycket för det att jag själv utplånas.
Förstår ni?
Jag sätter mig själv så långt bak att jag inte ens finns till, jag räknas inte.
Samtidigt är jag en väldigt avvaktande person vilket jag tror att många har missat eller inte förstått vidden av hur pass avvaktande jag faktiskt är.
Eftersom att jag många gånger döljer min rädsla för folkmassor och nya människor genom att vara utåtgående och på ett sätt öppen så tror folk att jag möter alla nya människor med öppna armar vilket är väldigt fel.
Jag har den sidan utåt men inuti så avvaktar jag, de tror att de verkligen kommit under skinnet på mig men egentligen håller jag dem på avstånd och ja helt enkelt avvaktar innan jag gör en bedömning om personen i stor och även i detalj.

I mitt huvud rör sig många och miljarder tankar, funderingar och kroppen genomsyras av miljontals känslor och allt ska sorteras och vissa måste jag skydda mig själv ifrån vilket är väldigt svårt då jag är utan något inre skydd.
Allting slår igenom och det är väldigt svårt att fånga de vassaste känslorna och tankarna innan de gör för stor skada.
Sakta men säkert börjar jag lära mig, jag börjar även bygga upp en ny jag. En där jag vet vem Alexandra är och vad hon består av.
Vad jag Alexandra till Alexandra?
Det är en fråga som jag inte kunde besvara just nu om jag så hade ett vapen riktat mot mig, men en dag!
Då...

Ja här sitter jag och lyssnar på I need this och försöker samla ihop mig.
För några timmar sedan var det vårdplanering där min framtid skulle planeras och lite avgöras.
Som det ser ut just nu har jag fem - sex månader kvar här på Nyckeln.
Jag vet inte vad jag känner just nu utan jag är väldigt kluven, jag vill verkligen ta vara på tiden jag har här samtidigt som jag känner att personalen lägger fel sorts press på mig.
Det gör att jag allt som oftast blir handfallen och känner att "stopp, stopp, stopp jag klarar inte det här!"
Jag VET att jag klarar det, jag SKA klara det här och jag SKA ta vara på den tiden jag har här oavsett hur lång min tid här blir!

Ibland är det bara så jävla svårt, jag tappar bort mig själv och jag tappar fokus. Man kan inte vara på topp hela tiden "it's okay not to be okay" och det försöker jag lära mig. Jag vill alltid vara så jävla stark, visa mig så jävla duktig trots att jag ligger på marken med diverse destruktiva planer och föremål inom räckhåll.
Jag försöker, som de så fanatiskt tjatar om här, vara i nuet och fokusera på en sak i taget.
Sysselsätt istället för att gå in i det som gör ont och är jobbigt, samtidigt som jag måste lära mig att vara i känslan. Stå ut med den och förstå att den inte är farligt, extremt motsägelsefullt och det är väldigt svårt att veta när jag ska göra vad och många gånger blir det pannkaka!
Jag försöker följa mitt hjärta och jag jobbar för att vara ärlig mot mig själv och sätta upp gränser där jag känner; hit men inte längre!

Jag kämpar med hjärnspöken, elaka röster, ni vet den där lilla nedvärderande vidriga saken som finns med/har funnits med mer eller mindre hos oss all (nej jag hör inte röster men jag tror ni förstår vad jag menar) som berättar för mig hur värdelös jag är. Hur jag drar ner andra, hur jag skadar dem med min blotta närvaro, hur äcklig jag är som äter, som berättar för mig precis hur vidrig och fet jag är. Som pekar på alla mina fel och brister.
Den rösten som berättar om och om igen hur jag har misslyckats att skydda och hjälpa. Hur jag egentligen har skälpt och dränkt alla i min närhet. Där jag inbillade mig att jag gjorde gott gjorde jag värre och egentligen så skulle alla ha haft det så mycket bättre utan mig.
Den berättar exakt hur värdelös jag är som inte ens kunde ta mitt eget liv: "inte ens det klarade du av, du är så patetisk. Du ligger här i sängen och gråter, dina ögon är svullna, du har rivsår överallt.. Ha jag spottar på dig, du är så löjlig, skärp dig, ryck upp dig, sluta tyck synd om dig själv!"
Den som skrattar åt mig när jag är upp till halsen i skit, som trycker mig än längre ner.
Varje dag, varje natt, vareviga timme, vareviga minut kämpar jag mot den!

Jag slåss för min icke existerande självkänsla, jag bygger en stabil grund att stå på där jag kan börja lägga mitt nya liv. Nya grundstenar som inte är gjorda av is eller florstunnt glas!
Jag sliter mig själv sönder och samman ibland.
För Benjamin, för mig, för alla.
Men mest för mig och för Benjamin för att HAN och JAG ska ha en stabil och fungerande samvaro där vi kan leva ett värdigt liv!

Motgångar kommer alltid att finnas, de kommer vare sig man vill eller inte.
Det handlar om att vara beredd, att ha rätta verktygen och att kunna tackla dem head on och gå vinnande ut på andra sidan som en starkare och lite lättare person!
En dag kommer jag stå där och då kommer jag ha gått lååångt förbi er alla elaka och småsinta människor som hela tiden sa "jag visste det", "var det NÅGON som blev förvånad?". Jo jag vet att ni finns där och jag skrattar åt er, det är synd om er!
Jag kan komma ur mitt dåliga mående och mina helvetesperioder men ni är fast med eran svarta livssyn!!

Anyways.
Nu ska jag posta julkort och fundera över livet!

Jag har länge gått och väntat på svar från Hjärnkoll, varför undrar ni då?
Jo så här är det:
Den 23 juli, efter mycket funderingar, många besök på deras sida och brist på självförtroende så skickade jag ett mail till en kvinna på Hjärnkoll då jag under en längre period velat inleda ett bloggsamarbete med dem.
Mitt mail var väldigt kort och jag trodde väl egentligen att de inte skulle svara, var rätt rädd att försvinna i mängden!
Fick iaf ett svar på mitt första mail och lämnade min bloggadress och fick först höra att de tyvärr inte kunde inleda ett samarbete med mig då jag hade reklambanners på min blogg.
Funderade ett tag till och tog sedan beslutet att ta bort reklamen (vilket kostar pengar, därav funderingarna) och skrev ett nytt mail och en ny väntan inleddes.

Idag gick jag för ovanlighetens skull in och kollade min mail och hade fått svar från Hjärnkoll där de berättade att ett bloggsamarbete inletts.
När jag läste mailet så var det inte långt ifrån att jag for upp ur stolen och sprang runt skrikandes i ren glädje i hela huset, kanske var tur. Tror att personalen här skulle bli väldigt fundersam! :)

Den här bloggen startade jag i november 2009 och har innan och efter det haft ett flertal bloggar som har mer eller mindre självdött. Det blev väl egentligen bara ett fåtal inlägg här under november månad och sedan gav jag upp, då jag inte hade engagemang nog till att skriva.
I januari i år bestämde jag mig för att damma av den här bloggen igen och då hade jag under en period bloggat på en annan sida, den bloggen finns fortfarande kvar men jag skriver extremt sällan i den.
Anledningen till att jag ville damma av den här bloggen var delvis för att jag skulle från psykiatrin till ett behandlingshem och delvis tyckte att namnet jag skapade åt den var passande då jag har lovat mig själv att aldrig ljuga eller sticka under stolen med hur min vardag ser ut och har sett ut.
Jag började blogga mest för att det var en bra självhjälp att få ner mina tankar i ord och någonstans hoppades jag även att jag kanske kunde hjälpa en annan människa som mår dåligt. Som kanske satt i samma situation som jag!
Jag tänker dessutom inte skämmas för att jag mår och har mått extremt dåligt psykiskt…

I den här bloggen så kan man än så länge följa min tid på behandlingshemmet där jag fortfarande bor.
Min blogg kan vara både djup och/eller deppig eller glad/positiv.
Jag är ärlig och öppen, även om jag kanske är lite svävande ibland vilket oftast betyder att jag inte har kommit så långt i processen att bearbeta just det jag skriver om.
Mitt mål är att må bra och att kunna prata öppet om allt och vara ärlig mot mig själv.

Tills dess tycker jag att alla ni som läser här ska göra som jag, bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa! Gå in på www.hjarnkoll.se där du kan hitta min och många andra människors blogga samt läsa många artiklar och nyheter!!

Lär mer om hur du kan slå hål på myterna om psykisk ohälsa på www.hjarnkoll.se