Back in Mora
Här sitter jag i grupprummet på Nyckeln och försöker förstå.
Förstå att jag har haft min älskade son i mina armar och nu är han långt borta igen.
Förstå att jag måste vänta en månad tills jag får se honom igen.
Life leads us among crazy people, along lonely roads that takes us nowhere...
Helgen hemma var verkligen splittrad. Den var underbar för jag fick vara med dem jag älskar men den var också hemsk och olidlig. Nätterna var helveten utan dess like fyllda med mardrömmar och onda tankar.
Jag har gråtit och jag har hatat. Jag har velat fly så långt bort att mitt liv var enbart ett minne.
Samtidigt har jag älskat och längtat, jag har andats och jag har funnits.
Natten till lördag sov jag hos Martin och då fick jag sova ganska bra då jag hade lugnet själv alldeles i närheten...
Som jag skrev (tror jag) så var dagarna i Bydalen underbara, men det var även jobbigt att vara så nära min älskling å inte kunna få vara med honom.
Jag åkte skidor och jag försökte slappna av, njuta och bara finnas vilket inte alltid är det lättaste.
Nu är jag som sagt tillbaks. Bussresan var overklig, jag svävade in och ut ur sömnens rike och jag kunde känna hur min son gled allt längre ifrån mig. Men jag har fått ha honom i mina armar, jag har fått skratta, leka och pussat på honom hur mycket jag bara velat.
Han blev så oerhört glad när jag hämtade honom på dagis och han stannade och berättade för alla som ville höra att hans mamma var hemma igen.
När vi kom in till Tomas, efter att ha handlat, så stod vi i hallen och tog av oss ytterkläderna och då sa han "Det känns så skönt i mitt hjärta och i min kropp att du är hemma igen för det gör ont annars!"
Fick verkligen bita ihop för att inte börja att gråta, min älskade starka son jag är så oerhört stolt över dig!
Du är en tuff liten kämpe och jag är så glad att jag har dig!
Helt plötsligt hade min långhelg hemma tagit slut och jag stod på tågstationen i Mora och väntade på att personal skulle komma och plocka upp mig.
Jag sparar minnena djupt inom mig.
Kärlek
Förstå att jag har haft min älskade son i mina armar och nu är han långt borta igen.
Förstå att jag måste vänta en månad tills jag får se honom igen.
Life leads us among crazy people, along lonely roads that takes us nowhere...
Helgen hemma var verkligen splittrad. Den var underbar för jag fick vara med dem jag älskar men den var också hemsk och olidlig. Nätterna var helveten utan dess like fyllda med mardrömmar och onda tankar.
Jag har gråtit och jag har hatat. Jag har velat fly så långt bort att mitt liv var enbart ett minne.
Samtidigt har jag älskat och längtat, jag har andats och jag har funnits.
Natten till lördag sov jag hos Martin och då fick jag sova ganska bra då jag hade lugnet själv alldeles i närheten...
Som jag skrev (tror jag) så var dagarna i Bydalen underbara, men det var även jobbigt att vara så nära min älskling å inte kunna få vara med honom.
Jag åkte skidor och jag försökte slappna av, njuta och bara finnas vilket inte alltid är det lättaste.
Nu är jag som sagt tillbaks. Bussresan var overklig, jag svävade in och ut ur sömnens rike och jag kunde känna hur min son gled allt längre ifrån mig. Men jag har fått ha honom i mina armar, jag har fått skratta, leka och pussat på honom hur mycket jag bara velat.
Han blev så oerhört glad när jag hämtade honom på dagis och han stannade och berättade för alla som ville höra att hans mamma var hemma igen.
När vi kom in till Tomas, efter att ha handlat, så stod vi i hallen och tog av oss ytterkläderna och då sa han "Det känns så skönt i mitt hjärta och i min kropp att du är hemma igen för det gör ont annars!"
Fick verkligen bita ihop för att inte börja att gråta, min älskade starka son jag är så oerhört stolt över dig!
Du är en tuff liten kämpe och jag är så glad att jag har dig!
Helt plötsligt hade min långhelg hemma tagit slut och jag stod på tågstationen i Mora och väntade på att personal skulle komma och plocka upp mig.
Jag sparar minnena djupt inom mig.
Kärlek
Kommentarer
Trackback
