Att vara instängd
Vet du hur det är att vara instängd, förvägrad att röra dig utanför husets väggar?
Att inte få vara utomhus mer än den korta stunden det tar att röka en cigarett och ibland får man inte ens den stunden..
Vet du hur det känns?
Har du känt paniken, hur din ork och längtan långsamt bryts ner till obetydliga partiklar.
Tills det bara är smulor kvar av dig, bara en obetydlig pöl med brutna känslor, gamla och nya sår samt en hel värld fylld med ångest och demoner som talar om för dig hur obetydlig du är..
Ibland får du nätt och jämnt lämna ditt rum och när du väl gör det har du någon som följer dig varje steg du än tar.
Du får inte ens gå på toaletten själv.
Vissa måste ligga fastspända i timmar och åter timmar tills någon bestämmer att du är lugn nog.
Ingen förtjänar det trots det råkar massor av människor ut för det dagligen, veckovis ibland i månader i taget.
Vi kallar det frihetsberövning, men det görs inte för att man har begått ett brott, man har inte stulit något, dödat någon eller förskingrat pengar.
Så vad har vi då gjort?
Inget annat än att må psykiskt dåligt, du har fallit så långt att botten ligger högt över ditt huvud.
Ångesten, rädslan och allt negativt fyller upp dig så till den grad att du inte kan andas. Du kan inte ens känna, det finns inga känslor och inga tankar samtidigt som att det känns som om du vore påväg att explodera för att det är för mycket av dessa två saker.
Så motsägelsefullt men ändå händer det.
Hjälpen du får är tabletter, vissa av dem gör dig näst intill apatisk.
Du är så borta att du inte har någon verklighetsuppfattning. Ingen koll på tid och rum, du bara existerar.
Det finns människor som jobbar runt omkring dig, som sitter på sina kafferaster. Ibland lånar de dig ett öra men ändå har du känslan av att inte bli hörd. De lyssnar men de hör inte vad du säger.
En kurator, kanske till och med en psykolog.
Läkare, AT-läkare, ST-läkare, sjuksyrror, undersköterskor och skötare i långa och oändliga rader.
Vissa är riktigt bra, andra är där för pengarnas skull.
Du upprepar din historia tills du är så less på att höra din egen röst att du aldrig mer vill säga ett ord.
Mer ofta än sällan känner du dig som boskap, du vallas till och från mat och det finns nästan alltid någon som ser dig.
Vips är de borta, de har flytt in i personalrummet med sina kaffekoppar eller sitter framför datorerna och skriver långa noveller och syns inte till ute på avdelningen.
Du bara går, existerar och skrivs ut.
Utan att egentligen har kommit en bit på vägen.
Psykvården.
Att inte få vara utomhus mer än den korta stunden det tar att röka en cigarett och ibland får man inte ens den stunden..
Vet du hur det känns?
Har du känt paniken, hur din ork och längtan långsamt bryts ner till obetydliga partiklar.
Tills det bara är smulor kvar av dig, bara en obetydlig pöl med brutna känslor, gamla och nya sår samt en hel värld fylld med ångest och demoner som talar om för dig hur obetydlig du är..
Ibland får du nätt och jämnt lämna ditt rum och när du väl gör det har du någon som följer dig varje steg du än tar.
Du får inte ens gå på toaletten själv.
Vissa måste ligga fastspända i timmar och åter timmar tills någon bestämmer att du är lugn nog.
Ingen förtjänar det trots det råkar massor av människor ut för det dagligen, veckovis ibland i månader i taget.
Vi kallar det frihetsberövning, men det görs inte för att man har begått ett brott, man har inte stulit något, dödat någon eller förskingrat pengar.
Så vad har vi då gjort?
Inget annat än att må psykiskt dåligt, du har fallit så långt att botten ligger högt över ditt huvud.
Ångesten, rädslan och allt negativt fyller upp dig så till den grad att du inte kan andas. Du kan inte ens känna, det finns inga känslor och inga tankar samtidigt som att det känns som om du vore påväg att explodera för att det är för mycket av dessa två saker.
Så motsägelsefullt men ändå händer det.
Hjälpen du får är tabletter, vissa av dem gör dig näst intill apatisk.
Du är så borta att du inte har någon verklighetsuppfattning. Ingen koll på tid och rum, du bara existerar.
Det finns människor som jobbar runt omkring dig, som sitter på sina kafferaster. Ibland lånar de dig ett öra men ändå har du känslan av att inte bli hörd. De lyssnar men de hör inte vad du säger.
En kurator, kanske till och med en psykolog.
Läkare, AT-läkare, ST-läkare, sjuksyrror, undersköterskor och skötare i långa och oändliga rader.
Vissa är riktigt bra, andra är där för pengarnas skull.
Du upprepar din historia tills du är så less på att höra din egen röst att du aldrig mer vill säga ett ord.
Mer ofta än sällan känner du dig som boskap, du vallas till och från mat och det finns nästan alltid någon som ser dig.
Vips är de borta, de har flytt in i personalrummet med sina kaffekoppar eller sitter framför datorerna och skriver långa noveller och syns inte till ute på avdelningen.
Du bara går, existerar och skrivs ut.
Utan att egentligen har kommit en bit på vägen.
Psykvården.
Kommentarer
Trackback
