imnotgoingtolie

Tänkte skriva ett inlägg om mat då det är något som har varit ett ständigt återkommande problem i mitt liv.

Maten tidigt tonår:
Jag har sedan jag var ungefär 14 år haft problem med maten då jag har ätit för mycket. Från att ha hetsätit, smyg ätit och ätit väldigt stora portioner till att äta väldigt lite eller inget alls. Jag åt när jag hade tråkigt, när jag var glad/ledsen/arg ja oavsett tillstånd. Mat blev min drog och en form av både tröst, straff och belöning.
Jag kunde stå och titta mig i spegeln och bli så äcklad av mig själv och min kropp att jag ville både kräkas och gråta floder. Jag hånade mig själv, tryckte ner mig själv och straffade mig själv genom att äta ännu mer. Tankar i miljoner utstyrslar flög kaosartat runt i huvudet och de kunde låta ungefär såhär: "Du är redan så fet, ät ännu mer ditt äckel! Ingen vill ha dig så fet och äcklig som du är så du kan lika väl bli fetare. Folk skrattar åt dig, gör narr av dig, hånar dig och med all rätt! Ät mer!" eller "ja nu sitter jag här och stoppar mig full av äckel, hur patetiskt får man lov och bli?"
Jag drev mig själv längre och längre ner, visst var jag överviktig men inte alls så stor som jag skulle komma att bli.

Min syn på mat har, som sagt, sedan tidiga tonåren varit väldigt skev och så har synen på min kropp varit.
När jag var 12 - 13 år var jag ca 165 cm lång och vägde som mest 56 kg vilket inte alls är förmycket men alla mina klasskamrater och tjejkompisar var väldigt nätta små tjejer och jag kände mig som en elefant.
Jag var tidigt utvecklad och hade både fått bröst och mens när jag var 10 och blev retad för att jag var tjock och fick som 12-åring höra av vänner att jag inte borde ha vissa tröjor då jag var "för tjock" för dem.
Nu kan jag se att det var avundsjuka då dessa tjejer var smala som pinnar och inte ens hade antydan till bröst och därför stoppade sina bh:ar med strumpor men det var inte särskilt lätt att förstå som ung tjej. Då ville man ju bara vara som alla andra.

Maten senare tonår/vuxenlivet:
Med mina 170 cm ska jag ligga mellan 53 - 72 kg för att ha ett normalt BMI, vilket jag gjorde fram tills någon gång efter gymnasiet. Jag hade då som mest en övervikt på 3 kg vilket inte är så mycket.
Där efter gick det ännu mer utför för mig, jag åt mer och mer och gärna onyttigt. Jag började gå upp ännu mer i vikt och låg snart på en tresiffrig vikt. Jag mådde fruktansvärt dåligt i min kropp men kunde inte sluta äta fast att jag var så äcklad av maten. Den växte i munnen och jag mådde illa både under och efter att jag hade ätit. Jag kunde klämma i mig mat för flera dagar under en dag, trots att jag var mätt så kunde jag inte sluta.

Tillslut blev illamåendet under och efter måltider för jobbigt så jag slutade nästan att äta.
Jag åt en måltid/dag och ibland knappt det jag kunde gå två - fyra dygn utan någon mat, ibland kunde jag försöka äta en smörgås men det blev sällan mer än två-tre tuggor och så kom illamåendet som ett brev på posten. Istället drack jag mängder med vatten och ibland även läsk.
Detta ledde till att jag självklart var extremt svag i kroppen och hade väldigt svårt att orka göra saker, men jag ville inte att någon skulle se hur dåligt jag mådde så jag pressade mig själv och min kropp till att fortsätta jobba, träffa folk, städa och göra allt det man gör i sitt liv. På något vis gick det, jag har inte en aning om hur jag klarade av det varken fysiskt eller psykiskt.

Sådär höll jag på i kanske 1,5 månad eller lite mer, förmodligen klarade jag den livsstilen såpass länge då jag innan var väldigt överviktig (obs! vet inte om det faktiskt var så, bara som jag själv tror).
Jag har haft perioder då jag har varit så svag att jag bara har orkat ligga på soffan för så fort jag försökt att göra något som kräver energi så har det känts som att golvet gungar, rummet snurrar och jag har varit extremt skakig i kroppen.
Under den perioden gick jag ju självklart ner i vikt men när jag återigen började äta igen så gick jag upp det jag gått ner och mer därtill.

Även under de perioder då jag har varit inlagd på psyk har jag haft matproblem och har när jag varit riktigt dålig fått näringsdryck för att kunna klara av att fungera.
Jag har suttit där på sjukhuset och petat i maten, flyttat runt den och gömt den för att få det att se ut som om jag har ätit mer än vad jag har gjort. Fick jag ett knäckebröd smulade jag sönder det i minimala bitar och släppte ner på golvet eller la i fickan så jag senare kunde slänga det.


Maten det senaste året:
Jag går från att äta alldeles förstora portioner, till att äta extremt lite/sällan eller inte äta alls.
Just nu har jag väldigt svårt med maten, trots att jag åt mycket julmat så har jag gått ner 3 kg under min två veckor långa permission.

Jag klarar inte av att äta frukost och kvällsmaten är jag också väldigt dålig på då jag varken är hungrig eller sugen.
Jag kämpar även med min vikt, jag vill gå ner bland annat för att bli av med min diabetes men även för att jag vantrivs något fruktansvärt i min kropp.
Min matchvikt är 75 kg och dit har jag en lång väg att gå men det är på väg åt rätt håll. Sedan jag kom till Mora och fick sunda och bra matvanor (de är inte bra nu, men de har varit bra) har jag gått ner 13 kg på ett år.

Som mest, under hela mitt liv, har jag vägt 116,7 kg och det är något jag skäms oerhört mycket över.
Min övervikt ledde även till Diabetes typ II vilket inte alls har varit särskilt roligt och har gett mig en ännu sämre självbild. Sedan jag började gå ner i vikt har dock mina värden stabiliserats och blivit betydligt bättre.

Maten just nu:
Just nu kämpar jag oerhört mycket med maten. Jag äter lunch och middag och vid väldigt sällsynta tillfällen även kvällsfika. Jag får anstränga mig extremt mycket båda för att få i mig maten och för att inte äta för mycket vilket är både väldigt svårt och väldigt motsägelsefullt.
Jag vet inte alls just nu hur jag ska få ordning på mina matvanor för att inte riskera att hamna i det stadiet då jag knappt äter och är så svag att jag inte klarar av någonting. Istället så äter jag förmycket och det är ju inte bra det heller. Det får just nu bli mitt stora fokus och min största kamp, det och ett betydligt bättre mående då jag ligger extremt långt ner i allt vad självkänsla och självvärde heter.

Jag vill avsluta detta inlägg med att säga till er som läser detta att:
Känner ni någo (eller har ni själv) som har svårt med maten eller på andra sett mår dåligt så sök hjälp.
Ätstörningar och annan psykisk ohälsa är extremt svårt att leva med och i längden så kan du inte klara det själv. Du är INTE svag för att du ber om hjälp, tvärt om! Du är så fruktansvärt starkt som kan inse och erkänna att du behöver hjälp ur en svår situation!
Försök och vänd bort problemet, om din bästa vän eller någon släkting hade samma problem som du har vad hade du gjort då?

Fortsätt kämpa på där ute!