Efter dig, efter er, så här ser mitt liv ut
Nu är det måndag, långa jobbiga slitsamma måndag.
Jag är så trött, så fruktansvärt trött!
Söndagen slutade i att allt gick åt helvete och jag har plumpat ut med båda fötterna rätt i ett fett misslyckande.
Vaknade flera gånger under natten, den ena gången med sådana extrema myrkrypningar i hela jävla kroppen att jag inte kunde vara still en enda sekund. Slängde mig fram och tillbaks i sängen, tror till och med att jag skrek av frustration. Hoppas inte att jag störde L som sover vägg i vägg. Tillslut gav jag mig och gick upp och plingade på hos personalen för att få en Sifrol så att jag skulle kunna somna om igen.
Eftersom att jag tagit vb innan jag gick och la mig så var jag så fruktansvärt väck i huvudet, jag ragglade och vacklade som värsta sortens fyllo, men ut och röka skulle jag tydligen ändå.
Nåja stapplade in på mitt rum och lyckades efter en hel del vändandes och vridandes somna om och vaknade av det elaka mobilalarmet som satte igång och tjuta.
Dock gick jag i vanlig ordning inte upp, min tillfälliga hjärndödhet tillät mig inte att fungera riktigt.
Låg och drog mig i kanske 45 minuter och sedan tvingade jag mig upp och ut för några bloss innan jag skulle till Tore på samtal.
Samtalet i dag handlade om misslyckandet i går och vad det berodde på vilket öppnade andra dörrar som jag ansträngt mig så hårt för att hålla stängda. Jag har använt mig av allt jag har kunnat för att hålla dessa dörrar, dessa minnen, så långt bort från mig trots att de är en del av mig.
Jag har förnekat och förträngt, begravt så djupt det bara går men nu måste det upp och ut.
Det går inte längre. Jag kan inte låta det bryta ner mig, det FÅR inte förtära och förstöra mig mer.
Men allt är så dubbelt, allt är så förbannat svårt att förstå och när jag pratar om det kastat jag tillbaks 13 år i tiden och är den där närhets- och kärlekssökande 12-åringen som bara ville att någon skulle se henne. Bry sig om henne och få räknas med.
Ibland vet jag att det inte är mitt fel, men oftast inte.
Dock vet jag och förnekar inte att jag ständigt var i underläge, ni kunde vara så många som åtta stycken. Vad gör man då?
Jo man sätter en gräns och låter dem komma dit men inte längre i förhoppning om att då kanske de nöjer sig.
Då kanske jag får gå därifrån med åtminstone en sak i behåll, men det gjorde inte upplevelserna lättare.
Priset för att få höra till, för att få vara en gruppen blev alldeles för högt.
Högre än vad jag klarar av att hantera, högre än vad jag orkar bära på.
Därför måste det ut, därför måste jag få bli fri från de bojor ni la på mig.
Ni var svinen, ni var de som gjorde vad man inte får göra och det är jag som sitter på behandlingshem.
Det är en skev värld vi lever i my dear ones...
btw, glöm inte att kolla in hjarnkoll.se och stöd deras jobb!
Jag är så trött, så fruktansvärt trött!
Söndagen slutade i att allt gick åt helvete och jag har plumpat ut med båda fötterna rätt i ett fett misslyckande.
Vaknade flera gånger under natten, den ena gången med sådana extrema myrkrypningar i hela jävla kroppen att jag inte kunde vara still en enda sekund. Slängde mig fram och tillbaks i sängen, tror till och med att jag skrek av frustration. Hoppas inte att jag störde L som sover vägg i vägg. Tillslut gav jag mig och gick upp och plingade på hos personalen för att få en Sifrol så att jag skulle kunna somna om igen.
Eftersom att jag tagit vb innan jag gick och la mig så var jag så fruktansvärt väck i huvudet, jag ragglade och vacklade som värsta sortens fyllo, men ut och röka skulle jag tydligen ändå.
Nåja stapplade in på mitt rum och lyckades efter en hel del vändandes och vridandes somna om och vaknade av det elaka mobilalarmet som satte igång och tjuta.
Dock gick jag i vanlig ordning inte upp, min tillfälliga hjärndödhet tillät mig inte att fungera riktigt.
Låg och drog mig i kanske 45 minuter och sedan tvingade jag mig upp och ut för några bloss innan jag skulle till Tore på samtal.
Samtalet i dag handlade om misslyckandet i går och vad det berodde på vilket öppnade andra dörrar som jag ansträngt mig så hårt för att hålla stängda. Jag har använt mig av allt jag har kunnat för att hålla dessa dörrar, dessa minnen, så långt bort från mig trots att de är en del av mig.
Jag har förnekat och förträngt, begravt så djupt det bara går men nu måste det upp och ut.
Det går inte längre. Jag kan inte låta det bryta ner mig, det FÅR inte förtära och förstöra mig mer.
Men allt är så dubbelt, allt är så förbannat svårt att förstå och när jag pratar om det kastat jag tillbaks 13 år i tiden och är den där närhets- och kärlekssökande 12-åringen som bara ville att någon skulle se henne. Bry sig om henne och få räknas med.
Ibland vet jag att det inte är mitt fel, men oftast inte.
Dock vet jag och förnekar inte att jag ständigt var i underläge, ni kunde vara så många som åtta stycken. Vad gör man då?
Jo man sätter en gräns och låter dem komma dit men inte längre i förhoppning om att då kanske de nöjer sig.
Då kanske jag får gå därifrån med åtminstone en sak i behåll, men det gjorde inte upplevelserna lättare.
Priset för att få höra till, för att få vara en gruppen blev alldeles för högt.
Högre än vad jag klarar av att hantera, högre än vad jag orkar bära på.
Därför måste det ut, därför måste jag få bli fri från de bojor ni la på mig.
Ni var svinen, ni var de som gjorde vad man inte får göra och det är jag som sitter på behandlingshem.
Det är en skev värld vi lever i my dear ones...
btw, glöm inte att kolla in hjarnkoll.se och stöd deras jobb!
Kommentarer
Trackback
