Jag är rädd!
Ja jag är rädd, livrädd, vettskrämd, så rädd att det känns som att jag skulle kunna gå sönder bara någon tittade fel på mig!
Jag är så rädd för framtiden, rädd för den stora fula världen, rädd för den elaka verkligheten som inte alls är på film eller som i min lilla drömvärld i huvudet.
Den drömvärlden där jag lever ett perfekt och lyckligt liv tillsammans med min fulländade son (han är fulländad, perfektion förkroppsligad. Alltid, varje dag. Hela tiden! ). Vi dansar fram i vardagen (nej inte bokstavligt talat!) och jag mår så fruktansvärt bra, ingenting drar ner mig, små och stora problem löser jag som ingenting och världen flyter på så jävla bra! Inte en enda skråma, inte ens en liten gnutta ångest lever kvar i min kropp för jag är fri!
Nej så kommer det inte se ut, det vet jag och det förstår jag. Vad jag vet är att motgångar kommer och går, det är fullt naturligt. Jag vet också att jag är skör, fruktansvärt skör. Om ni bara visste!
Alla ser mig som så stark och duktig, det är det jag vill visa. På insidan är jag trasig och sårig. Hoplimmad med molntunn tråd som inte alls klibbar bra! Spillror och spillror, jag är så rädd!
För framtiden, för vem jag kommer vara när jag står där. Utan starka band som håller mig upprätt. När jag måste hantera min ångest helt själv, när jag inte har någon personal att ramla mot!
Jag är rädd, jag är så fruktansvärt rädd!
Ja, jag vet att jag inte ska lägga så mycket fokus på just den framtiden som är en bra bort i tid. Jag måste fokusera på nutid, närmsta framtiden - om en timme, om två, i morgon. Men jag kan bara inte!
Det går inte. För det stora främmande skrämmer mig så att jag får ont i själen!
Jag spricker, krasas samman, trasas sönder och blir till mikropartiklar som liksom bara flyter runt och ur det skalet som föreställer jag!
Jag är så rädd, för jag är så långt ifrån.
Jag gråter när ni inte ser, jag försvinner djupare ner trots att ni tittar på mig.
Jag känner mig så ohjälpligt liten, förminskad!
Jag vet inte längre vart jag ska vände mig, jag får inte ur mig det väsentliga. Det stora, tomma som är så fyllt av sorg, smärta, hat, ilska, äckel, förvirring, bortdomnad själ, tårar, tomhet, frågor utan svar, ensamhet.
Denna ensamhet, den sliter mig i stycken. Det känns som att jag bara skriker, skriker, skriker. Men ingen hör, ingen ser och det är mitt fel för jag kan inte låta dem se denna svaghet. Denna totala brist på försvar!
Jag är så naken, så skyddslös, så helt utan kraft och vilja.
Varje dag måste jag tvinga mig att vilja leva, jag måste tvinga mig själv att tycka att världen är värd att kämpa sig kvar i!
Jag måste dra och slita i mig själv men sanningen är att det finns ingenting kvar att dra i. Jag är så trasig och jag är så söndersliten, uttänjd och jag känner mig förbrukad. Det är lika svårt att dra i mig själv som att dra i vatten, eller i luft.
En omöjlighet!
Jag känner mig så förtvivlad, så helt utan hopp!
Jag är så rädd för framtiden, rädd för den stora fula världen, rädd för den elaka verkligheten som inte alls är på film eller som i min lilla drömvärld i huvudet.
Den drömvärlden där jag lever ett perfekt och lyckligt liv tillsammans med min fulländade son (han är fulländad, perfektion förkroppsligad. Alltid, varje dag. Hela tiden! ). Vi dansar fram i vardagen (nej inte bokstavligt talat!) och jag mår så fruktansvärt bra, ingenting drar ner mig, små och stora problem löser jag som ingenting och världen flyter på så jävla bra! Inte en enda skråma, inte ens en liten gnutta ångest lever kvar i min kropp för jag är fri!
Nej så kommer det inte se ut, det vet jag och det förstår jag. Vad jag vet är att motgångar kommer och går, det är fullt naturligt. Jag vet också att jag är skör, fruktansvärt skör. Om ni bara visste!
Alla ser mig som så stark och duktig, det är det jag vill visa. På insidan är jag trasig och sårig. Hoplimmad med molntunn tråd som inte alls klibbar bra! Spillror och spillror, jag är så rädd!
För framtiden, för vem jag kommer vara när jag står där. Utan starka band som håller mig upprätt. När jag måste hantera min ångest helt själv, när jag inte har någon personal att ramla mot!
Jag är rädd, jag är så fruktansvärt rädd!
Ja, jag vet att jag inte ska lägga så mycket fokus på just den framtiden som är en bra bort i tid. Jag måste fokusera på nutid, närmsta framtiden - om en timme, om två, i morgon. Men jag kan bara inte!
Det går inte. För det stora främmande skrämmer mig så att jag får ont i själen!
Jag spricker, krasas samman, trasas sönder och blir till mikropartiklar som liksom bara flyter runt och ur det skalet som föreställer jag!
Jag är så rädd, för jag är så långt ifrån.
Jag gråter när ni inte ser, jag försvinner djupare ner trots att ni tittar på mig.
Jag känner mig så ohjälpligt liten, förminskad!
Jag vet inte längre vart jag ska vände mig, jag får inte ur mig det väsentliga. Det stora, tomma som är så fyllt av sorg, smärta, hat, ilska, äckel, förvirring, bortdomnad själ, tårar, tomhet, frågor utan svar, ensamhet.
Denna ensamhet, den sliter mig i stycken. Det känns som att jag bara skriker, skriker, skriker. Men ingen hör, ingen ser och det är mitt fel för jag kan inte låta dem se denna svaghet. Denna totala brist på försvar!
Jag är så naken, så skyddslös, så helt utan kraft och vilja.
Varje dag måste jag tvinga mig att vilja leva, jag måste tvinga mig själv att tycka att världen är värd att kämpa sig kvar i!
Jag måste dra och slita i mig själv men sanningen är att det finns ingenting kvar att dra i. Jag är så trasig och jag är så söndersliten, uttänjd och jag känner mig förbrukad. Det är lika svårt att dra i mig själv som att dra i vatten, eller i luft.
En omöjlighet!
Jag känner mig så förtvivlad, så helt utan hopp!
Kommentarer
Trackback
