Sorg i mitt hjärta, men styrka i min själ!
Nu tror jag att jag är redo.
2004 i maj någonstans upptäckte jag att jag var gravid och jag blev livrädd.
Allting stannade upp och jag slutade andas. Jag levde i en overklighet som inte går att förklara.
Jag hade en någon, mitt lilla busfrö, som levde i min mage.
Jag förnekade och jag vägrade att ens tänka i mitt huvud att det som var ett faktum var sant.
Det gick helt enkelt inte att förstå och än mindre prata om det.
Den 31:a maj tog jag tillslut mod till mig och bara släppte ut det till en av mina älskade vänner, Anna D, när vi möttes utanför nya Ullevi för att lyssna på Metallica.
Jag minns att hon fick tårar i ögonen och jag själv var på vippen att storgrina.
Det var helt nytt det är jag säker på jag hade bara missat en mens men ändå visste jag.
I augusti hade jag fortfarande inte gjort något åt det men då visste alla mina vänner om det och såklart visste även Tomas, men ingen i min familj visste något.
Jag hade velat så länge fram och tillbaks, jag visste att jag inte var redo att vara en bra mamma, att sätta någon till världen och ge denne någon ett värdigt liv.
I slutet på augusti/början på september fattade jag ett beslut, det svåraste jag någonsin tagit och det enda som jag rakt igenom ångrar och fortfarande mår mycket dåligt över.
Mitt lilla busfrö skulle aldrig få chansen att bli en någon.
Det var inte rätt, mot någon av oss inblandade!
Jag åkte in till Östra sjukhuset (i gbg) med två vänner och gjorde ett ultraljud för att se hur långt gången jag var och jag minns att (den manlige, unge och skitsnygge!!!) gynekologen frågade om jag ville se men jag sa nej.
Klarade inte av att möte vem det än var som bodde där inne, det gick helt enkelt inte.
Någon vecka efter det fick jag åka in och få ta två tabletter som skulle avbryta graviditeten.
Den 13 september åkte jag åter igen till Östra men denna gången för att utföra en abort.
Strax innan 8 på morgonen stod jag utanför ingången till Östra och Kvinnokliniken där jag skulle förändra mitt liv för alltid.
Eftersom min abort var väldigt sen fick jag föda fram mitt lilla busfrö, min lilla Osynliga, som aldrig fick bli en Jag.
Jag minns varje liten sekund, jag minns alla känslor och jag minns slutet.
Jag fick inte se dig mitt hjärtegryn och jag vet fortfarande inte om det var bra eller dåligt än idag...
Mitt beslut att inte behålla detta lilla liv ångrar jag än idag och jag hade, om jag kunde, gjort det ogjort om jag kunde garantera att jag hade både Busfrö & Benjamin i mitt liv nu.
Min kärlek till denna Någon är oändlig och Busfrö finns alltid i mina tankar och i mitt liv.
Jag kommer aldrig glömma den tiden och den känslan av tomhet som jag drabbades av efteråt.
Jag vet att mitt beslut var det rätta men det förhindrar ändå inte det faktumet att jag saknar och önskar att livet hade tillåtit mig att ta ett annat beslut!
Skillet - Lucy
Flipsyde - Happy Birthday
Jag älskar dig Busfrö & jag älskar dig Benjamin!!
2004 i maj någonstans upptäckte jag att jag var gravid och jag blev livrädd.
Allting stannade upp och jag slutade andas. Jag levde i en overklighet som inte går att förklara.
Jag hade en någon, mitt lilla busfrö, som levde i min mage.
Jag förnekade och jag vägrade att ens tänka i mitt huvud att det som var ett faktum var sant.
Det gick helt enkelt inte att förstå och än mindre prata om det.
Den 31:a maj tog jag tillslut mod till mig och bara släppte ut det till en av mina älskade vänner, Anna D, när vi möttes utanför nya Ullevi för att lyssna på Metallica.
Jag minns att hon fick tårar i ögonen och jag själv var på vippen att storgrina.
Det var helt nytt det är jag säker på jag hade bara missat en mens men ändå visste jag.
I augusti hade jag fortfarande inte gjort något åt det men då visste alla mina vänner om det och såklart visste även Tomas, men ingen i min familj visste något.
Jag hade velat så länge fram och tillbaks, jag visste att jag inte var redo att vara en bra mamma, att sätta någon till världen och ge denne någon ett värdigt liv.
I slutet på augusti/början på september fattade jag ett beslut, det svåraste jag någonsin tagit och det enda som jag rakt igenom ångrar och fortfarande mår mycket dåligt över.
Mitt lilla busfrö skulle aldrig få chansen att bli en någon.
Det var inte rätt, mot någon av oss inblandade!
Jag åkte in till Östra sjukhuset (i gbg) med två vänner och gjorde ett ultraljud för att se hur långt gången jag var och jag minns att (den manlige, unge och skitsnygge!!!) gynekologen frågade om jag ville se men jag sa nej.
Klarade inte av att möte vem det än var som bodde där inne, det gick helt enkelt inte.
Någon vecka efter det fick jag åka in och få ta två tabletter som skulle avbryta graviditeten.
Den 13 september åkte jag åter igen till Östra men denna gången för att utföra en abort.
Strax innan 8 på morgonen stod jag utanför ingången till Östra och Kvinnokliniken där jag skulle förändra mitt liv för alltid.
Eftersom min abort var väldigt sen fick jag föda fram mitt lilla busfrö, min lilla Osynliga, som aldrig fick bli en Jag.
Jag minns varje liten sekund, jag minns alla känslor och jag minns slutet.
Jag fick inte se dig mitt hjärtegryn och jag vet fortfarande inte om det var bra eller dåligt än idag...
Mitt beslut att inte behålla detta lilla liv ångrar jag än idag och jag hade, om jag kunde, gjort det ogjort om jag kunde garantera att jag hade både Busfrö & Benjamin i mitt liv nu.
Min kärlek till denna Någon är oändlig och Busfrö finns alltid i mina tankar och i mitt liv.
Jag kommer aldrig glömma den tiden och den känslan av tomhet som jag drabbades av efteråt.
Jag vet att mitt beslut var det rätta men det förhindrar ändå inte det faktumet att jag saknar och önskar att livet hade tillåtit mig att ta ett annat beslut!
Skillet - Lucy
Flipsyde - Happy Birthday
Jag älskar dig Busfrö & jag älskar dig Benjamin!!
