imnotgoingtolie

Självskadebeteende är ett självdestruktivt beteende som innebär att man avsiktligt utsätter sin kropp för skada, exempelvis genom att kräkas, skära eller bränna sig själv.. I allmänhet skadar man inte sig själv för att man har en önskan att dö, utan tvärtom som ett sätt att kontrollera en mycket stark själslig smärta. Det kan kännas lugnande, fungera som ett sätt att straffa sig själv eller som ett sätt att uttrycka känslor. Varje person med självskadebeteende har sina egna förklaringar till varför de gör som de gör.
De negativa konsekvenserna av att skada sig tar dock snabbt överhanden när man väl har börjat. Alltmer tid och kraft ägnas åt att försöka dölja såren som riskerar att framkalla reaktioner hos omvärlden. Samtidigt finns en önskan att någon kunde se och förstå. Skam- och skuldkänslor inför nära och kära, känslor av misslyckande och mindervärde tar snabbt över, och för att lindra de negativa känslorna som självskadebeteendet medför måste man skada sig igen. Personer med långvarigt självskadebeteende har ofta sociala problem, bär på en ständig ångest och en känsla av hopplöshet som ibland även leder till verkliga självmordsförsök.

Skära sig har likheter med missbruk
Man kan se likheter mellan att skära sig och alkoholmissbruk. Man använder sig av båda sakerna för att döva känslor. Just när man gör det får man tillfälligt hjälp med sin ångest. Men bara tillfälligt, för sedan kommer ångesten tillbaka, ibland ännu starkare. Det kan behövas att man skär sig mer och mer, precis som den som har blivit beroende av alkohol behöver dricka mer och mer. Att skära sig ger ett beroende, och det är därför det är så svårt att sluta på egen hand, även om man lovar sig själv. Man behöver hjälp för att sluta.

Är det bara unga tjejer som har den här typen av problem?
Förekomsten av självskadebeteende har undersökts i några olika studier, med lite olika definitioner av självskadebeteende. Av de som får vård eller stöd från samhället för sitt självskadebeteende är unga tjejer överrepresenterade. Flera studier visar att mellan 6 och 13 procent av tonårspopulationen har skadat sig själva någon gång under det senaste året, men det är inte för alla som det blir ett bestående beteende.

Handlar det om att få uppmärksamhet?
Det här skiljer sig mycket mellan olika personer. En del skadar sig på grund av en extrem destruktiv impuls, och kan ångra sig djupt efteråt. Andra använder såren som ett uttrycksmedel när orden inte räcker till.

Det går dock att bryta ett självdestruktivt beteende och lära sig att hantera starka känslor på andra sätt. Då självskadebeteendet i sig har en förmåga att framkalla ångest, brukar ångesten avta alltmer ju längre tid som går mellan skadetillfällena och desto fler strategier som byggs upp för att stå ut med sina starka negativa känslor. En tröstande tanke är att så länge du går åt rätt håll är det just nu det är som värst!

Jag har länge gått och väntat på svar från Hjärnkoll, varför undrar ni då?
Jo så här är det:
Den 23 juli, efter mycket funderingar, många besök på deras sida och brist på självförtroende så skickade jag ett mail till en kvinna på Hjärnkoll då jag under en längre period velat inleda ett bloggsamarbete med dem.
Mitt mail var väldigt kort och jag trodde väl egentligen att de inte skulle svara, var rätt rädd att försvinna i mängden!
Fick iaf ett svar på mitt första mail och lämnade min bloggadress och fick först höra att de tyvärr inte kunde inleda ett samarbete med mig då jag hade reklambanners på min blogg.
Funderade ett tag till och tog sedan beslutet att ta bort reklamen (vilket kostar pengar, därav funderingarna) och skrev ett nytt mail och en ny väntan inleddes.

Idag gick jag för ovanlighetens skull in och kollade min mail och hade fått svar från Hjärnkoll där de berättade att ett bloggsamarbete inletts.
När jag läste mailet så var det inte långt ifrån att jag for upp ur stolen och sprang runt skrikandes i ren glädje i hela huset, kanske var tur. Tror att personalen här skulle bli väldigt fundersam! :)

Den här bloggen startade jag i november 2009 och har innan och efter det haft ett flertal bloggar som har mer eller mindre självdött. Det blev väl egentligen bara ett fåtal inlägg här under november månad och sedan gav jag upp, då jag inte hade engagemang nog till att skriva.
I januari i år bestämde jag mig för att damma av den här bloggen igen och då hade jag under en period bloggat på en annan sida, den bloggen finns fortfarande kvar men jag skriver extremt sällan i den.
Anledningen till att jag ville damma av den här bloggen var delvis för att jag skulle från psykiatrin till ett behandlingshem och delvis tyckte att namnet jag skapade åt den var passande då jag har lovat mig själv att aldrig ljuga eller sticka under stolen med hur min vardag ser ut och har sett ut.
Jag började blogga mest för att det var en bra självhjälp att få ner mina tankar i ord och någonstans hoppades jag även att jag kanske kunde hjälpa en annan människa som mår dåligt. Som kanske satt i samma situation som jag!
Jag tänker dessutom inte skämmas för att jag mår och har mått extremt dåligt psykiskt…

I den här bloggen så kan man än så länge följa min tid på behandlingshemmet där jag fortfarande bor.
Min blogg kan vara både djup och/eller deppig eller glad/positiv.
Jag är ärlig och öppen, även om jag kanske är lite svävande ibland vilket oftast betyder att jag inte har kommit så långt i processen att bearbeta just det jag skriver om.
Mitt mål är att må bra och att kunna prata öppet om allt och vara ärlig mot mig själv.

Tills dess tycker jag att alla ni som läser här ska göra som jag, bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa! Gå in på www.hjarnkoll.se där du kan hitta min och många andra människors blogga samt läsa många artiklar och nyheter!!

Lär mer om hur du kan slå hål på myterna om psykisk ohälsa på www.hjarnkoll.se